Ickevåldsligt språk (NVC)

Liksom hela vår kultur är också vårt språk ännu fyllt av våld, utan att vi vare sig vill det eller vet om det. Det dolda våldet i språket bygger murar – ickevåldsligt språk bygger broar.

 

För att också barn i förskoleåldern skulle förstå detta började den amerikanske psykologen Marshall B. Rosenberg likna vårt språk vid ”vargspråk” och ”giraffspråk”. Vargen har vassa tänder och kan upplevas som hotfull – giraffen har stort hjärta, och överblick genom sin långa hals. Vargspråket skuldbelägger, tolkar, dömer, talar om hur den andre är (som om inget kunde förändras) – giraffspråket ger tydliga jag-budskap, utgår från känslan och talar om vad den andre gör som gör ont och vad man skulle önska sig i stället (eftersom allt kan förändras). Den långa halsen gör det också möjligt för giraffen att höra bra, att uppfatta vilka känslor och behov som kan ligga bakom ett aggressivt beteende.

Marshall B. Rosenberg framhåller själv att hans grundtankar inte är nya: ”Allt som jag har samlat ihop till denna modell har varit känt i århundraden. Min avsikt är att påminna människor om vad de redan vet – hur människor var menade att relatera till varandra.” Mycket finns t ex hos Thomas Gordon i hans Aktivt föräldraskap: jag-budskap, fakta, känsla och önskemål som viktiga delar i god kommunikation. Rosenberg har, inspirerad av fredsforskarna Galtung och Burton, lagt till ”behov” – och systematiserat de två sätt att tala som vi alla använder i dag.

 

Grunderna i det ickevåldsliga språket är ärlighet och lyssnande
Ärlighet är befriande och att ha modet att därigenom göra sig sårbar ger förvånande nog styrka. Med ärlighet menas här att tala om sin egen upplevelse, inte att tala om vad det är för fel på den man talar med. Resultatet är ofta att man möts med respekt och att förtroendet ökar. Om man är medveten om och tar fullt ansvar för sin egen upplevelse och inte skyller sina reaktioner på en annan kan kontakt uppstå. Den kontakten kan göra det möjligt att se nya möjligheter i smärtsamma och aggressiva situationer.

När vi talar om att lyssna menar vi ofta att om den andre personen lyssnade tillräckligt länge och noggrant så kommer han/hon att göra som jag vill eller anta min ståndpunkt. I NVC innebär att lyssna enbart att bekräfta att vi förstått den som talar. Utan att hålla med, utan att ge efter, utan att framföra egna åsikter, utan att försöka lösa problemen, utan att ens ge något råd.

En viktig förmåga i NVC är att med egna ord formulera och därmed bekräfta vad vi har hört vår samtalspartner säga, utan att döma eller argumentera emot. Det görs på ett sådant sätt att samtalspartnern får bekräftelse på känslo- och behovsplanet – dvs på en kommunikationsnivå som vi vanligtvis inte brukar samtala på. För att kunna lyssna på den nivån måste vi leva oss in i vår samtalspartners upplevelsevärld. För att göra det behöver vi helt rikta uppmärksamheten från oss själva och mot den vi talar med. Detta är essensen av empati. ” (Towe Widstrand, 2002))

Rosenbergs tänkande grundar sig i en dynamisk människosyn: en människa är inte si eller så utan känner, talar och  handlar utifrån vissa omständigheter.  ”Vargspråk” utgår från en statisk människosyn som är grunden för den krigskultur Rosenberg menar att vi i vår tid ännu lever kvar i, mer eller mindre medvetet. Se vidare cnvc.org.

Rosenberg har berättat att det var när han en gång besökte en förskola som han fick infallet att i sin framställning använda två handdockor, en giraff för NVC och en varg för det mer krigiska sättet att tala. Dockorna visade sig göra det lika lätt för åhörarna att förstå som att minnas. Det har visat sig fungera för åhörare i alla åldrar – så Rosenberg  använder fortfarande dockorna i sina många uppdrag som föreläsare, kursledare och medlare runtom i världen.

Här följer en enkel uppställning av  kommunikationsmodellen:

Vargen och giraffen

(ur en artikel av Eva Hägerstrand i Lärare för freds medlemstidning 1991/1)

Jag – budskapet

Ett jag-budskap kan formuleras enligt denna mall:

1. När du ………………………………………….

(beskriv ett beteende men undvik att vara anklagande)

2. känner jag mig …………………………………

(ange en känsla)

3. för att jag ………………………………………

(berätta om ditt behov – ta inte upp beteendet igen,  det skuldbelägger)

4. Jag skulle vilja att du ………………………………….                              –  Vill du det? (försök att vara specifik, tala om vad du vill, inte vad du inte vill)

_______________________________________________

Jag uttrycker vad jag ser och jag lyssnar efter vad du ser.

Jag uttrycker vad jag känner grundat i vad som är viktigt för mig /mina behov (eller värderingar) och jag lyssnar, försöker förstå vad du känner, grundat i vad som är viktigt för dig.

Jag uttrycker mina önskemål utan krav och lyssnar efter dina önskemål utan krav.

Lika viktigt som ett tydligt jag-budskap är lyssnandet. Då byter vi ut ordet ”jag” i modellen ovan mot ”du”.

Det gäller alltså att lyssna på den andre, men också på sig själv, både på den andres och på sina egna känslor och behov. Man får inte glömma att lyssna på sina egna. Det är viktigt. Man ska inte klandra andra, men inte heller sig själv: vi har också våra egna ”inre” vargar (”jag ska då alltid…”, tänk att jag aldrig…”). Det handlar om empati både för andra och för sig själv.

”NVC  handlar om att vara medveten om sina egna känslor och behov och förmedla detta, att ge empati, att bekräfta att jag förstår den andres känslor och behov och att konkret tydliggöra för varandra vad vi önskar.

NVC handlar om att frigöra sig från skuld, skam, värderingar, bedömningar och kategorisering av människor. Det handlar om att göra upp med beteenden vi lärt oss och som vi inte lyckats överge trots att de skapar aggressioner och lämnar våra behov otillfredsställda.

Genom NVC tar vi ansvar för våra känslor och behov, vi blir medvetna om andras känslor och behov och skapar på så sätt förutsättningar för en dialog där allas behov blir tillfredsställda.” (Marianne Göthlin, PM från en kursdag)

Under samma kurs gav Marianne Göthlin ett praktiskt exempel: Efter några lektioners genomgång av NVC kom en dag 12-åriga Miriam från Uganda och berättade glädjestrålande att hon löst en konflikt med Pelle, som länge utsatt henne för rasistiska glåpord och påhopp: ”Jag såg till att han såg mig i ögonen. Sen sa jag: När du kallar mig djävla negerunge blir jag ledsen. Jag vill förstå varför du säger så. Vill du tala om det för mig? Det kunde han inte. Då frågade jag om han kunde låta bli att säga så. Och sen dess har vi nästan varit vänner.”

 

Nonviolent Communication och konflikthantering

[ur  M.B Rosenbergs Vi kan reda ut det! Hantera konflikter på fredliga och kraftfulla sätt (2006)]

”Sannolikheten för att konflikter ska kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt ökar avsevärt, om det går att uppnå en särskild sorts mänsklig kontakt mellan de stridande parterna.”  (ur bokens inledning)

Vidare:

Några delar av Nonviolent Communication som används vid konflikthantering:

a) att uttrycka våra egna behov

b) att lyssna efter andras behov – oberoende av hur de uttrycker sig

c) att kontrollera om behoven uppfattas på ett riktigt sätt

d) att uttrycka den empati som människor behöver för att de ska kunna lyssna till andras behov

e) att översätta lösningar, som föreslagits för att lösa konflikten, till formuleringar som innebär görbara, specifika handlingar i nuet.”

 

Här följer ett samtal som bygger på den ickevåldsliga språkteorin. Kiki Nilsson, lärare vid Skarpnäcks Fria Skola berättar i NVC-förhållningssätt som genomsyrar skolan (2013):

ETT PRAKTISKT EXEMPEL

Jag är ute på rast och några killar leker borta i skogskanten intill en koja de byggt. Anders kommer utrusande och skriker att Micke har slagit honom i ansiktet. Vi kan se ett märke tydligt på hans kind. Min kollega tar hand om honom, och jag närmar mig Micke för att höra vad det är som hänt. (Inom NVC försöker man alltid att se till båda parter i en konflikt. Vi undviker tankar om offer och förövare, utan ser båda som i behov av stöd.) Här kan jag lätt hamna i fällan att ”läxa upp” Micke och förklara att man verkligen inte får slåss, att det är fel och därigenom även förmedla att ”han är fel”, både inför honom själv och inför gruppen. Vi befäster bilden av Micke som en bråkstake och ”dålig”. Jag kan kanske tillägga att det inte är första gången som Micke slåss på rasten och Mickes roll i gruppen blir mer och mer befäst. Nu fångar jag mig själv och närmar mig situationen annorlunda:
 
–  Känner du dig arg?
–  Ja, Anders är dum i huvudet! Jag ska slå ihjäl honom!
– Så du är verkligen arg på honom?
– Jaa, han är så djävla puckad. Jag ska slå honom med den här pinnen.
 
Han slår med pinnen i marken flera gånger. Jag hejdar min impuls att uttrycka min oro över detta och fokuserar på att lyssna in Mickes upplevelse. Tids nog kan jag uttrycka mitt behov av att alla ska vara trygga och att ingen blir slagen i skolan. Det är timing det hänger på. Micke står med ryggen mot mig och slår med pinnen runt sig. Hans kroppsspråk visar att han inte vill att jag kommer nära, så jag stannar en liten bit ifrån.
 
–  Så du är så arg på Anders att du bara vill slå honom?
–  Jaa, han sa att jag inte fick vara med. Han säger alltid så och då lyssnar de andra.
 
Nu behöver jag inte fråga vad det var som gjorde honom så arg utan jag bekräftar bara.
 
–  Så du känner dig jätte arg för att du inte fick vara med?
–  Jaa, jag får aldrig vara med. Anders ska alltid bestämma.
 
Nu har sinnesstämningen förändrats. Micke slutar att slå med pinnen och ser istället ledsen ut.
 
–  Jag har ingen kompis och de andra vill aldrig att jag ska vara med!
–  Känner du dig ledsen när du tänker på det?
 
Nu har Micke faktiskt nära till tårar. Jag har satt mig på huk nära honom och han tillåter att jag lägger armen om honom. Jag känner mig glad att han har släppt garden lite och visar att han släpper in mig. Vi sitter så ett tag. (Jag vill verkligen ta vara på tillfället av kontakt och tillit då de är sällsynta med Micke.) Efter en stund frågar jag:

 – Känner du dig ledsen över hur det blev med Anders förut?

I det här läget känner jag hur överflödigt det är att undervisa Micke om hur dumt det är att slåss etc. Han vet det och känner sig redan ledsen.

– Jag blir bara så himla arg, svarar han. Nu lugnare.
– Skulle du vilja att jag följer med och pratar med Anders och berättar varför du blev så där arg?

Efteråt känner jag mig nöjd. Jag har fått en öppning till Micke och fått möjlighet att visa honom (och de andra barnen) att jag bryr mig om hur det blir för honom. Jag vill förstå och jag vill hjälpa honom att hantera situationer på ett annat sätt. Han får erfara att han kan bli hörd utan att bli dömd och sannolikheten att mötet med Anders blir bra har ökat betydligt nu när Micke har blivit lyssnad på. Jag vet att det kommer många andra gånger då jag kommer att behöva höja rösten mot Micke men nu har jag byggt upp tilliten mellan oss en bit, så att relationen kan tåla det lite bättre. Av erfarenhet förstår jag att Micke är ett barn som behöver mycket stöd när det gäller att fungera med andra.

Situationen är autentisk men namnen och några detaljer förändrade. Detta är ett exempel på hur jag i en vardagssituation skulle kunna använda NVC. Inget hokus pokus och troligtvis ett igenkännande för en erfaren pedagog. NVC är för mig inget annat än ett naturligt förhållningssätt, ett genuint intresse och en öppenhet.” (Nilsson, 2013, s. 169-71)
                                       _______________
 
Texten är hämtad ur Kiki Nilssons kapitel NVC, förhållningssätt som genomsyrar skolani antologin  Livskunskap för livskvalitet (2013). Läs hela kapitlet (som vi har tillstånd att återge här) om hur elever, personal och föräldrar i Skarpnäcks Fria Skola i en förort till Stockholm arbetar med ickevåldslig kommunikation och tidig hantering av konflikter!
Hur hela den skolan bygger upp det förhållningssätt som ligger till grund för NVC, kan du också läsa om i SKOLA/Den goda skolan.

NVC i världen och i Sverige

Marshall B Rosenberg växte upp i en orolig stadsdel i Detroit. Där sökte han tidigt efter nya sätt att kommunicera för att kunna minska våldet. Han doktorerade 1961 i klinisk psykologi, arbetade länge i olika projekt med medling och kommunikation och grundade 1984 Center for Nonviolent Communication, som i dag har ett par hundra välutbildade, certifierade tränare runt om i världen. Man koncentrerar sig framförallt på arbete i konfliktområden (Afrika, Balkan, Latinamerika och Mellanöstern) och riktar sig särskilt till lärare, rådgivare, fredsmäklare, hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen. Själv arbetar Rosenberg med utbildning och medling, inte minst i de svåraste konfliktområdena.

Till Sverige kom Rosenberg första gången 1987 och har sedan ofta varit anlitad bl a inom lärar- och vårdutbildning. Här finns ett 10-tal certifierade tränare som erbjuder skräddarsydda utbildningar, bl a till lärarutbildning och -fortbildning. Man ger också introduktions- och grundutbildningar till alla intresserade och deltar i det internationella utbildningsarbetet något som är mycket efterfrågat.

I Sverige är föreningen NVC nedlagd som förening men arbetar vidare som nätverk och har en portal cnvc.se där man finner information om kurser, utbildningar och utbildningsmaterial. Där finns också en lista över de tränare som är certifierade och kan medverka i studiedagar, samt länk till bokförlaget Friare Liv.

Två av pionjärerna i Sverige, Marianne Göthlin och Towe Widstrand, har skrivit ett kapitel om NVC (s 127-148) i Konflikthantering i professionellt lärarskap (2015).

Utbildning

Se  Marianne Göthlins hemsida www.skolande.se , med bl a inbjudan till kurser inom och utom Sverige, artiklar och annat material.

Referenser

Göthlin, Marianne & Widstrand, Towe. (2011, 2012, 2015). Nonviolent Communication. I Hakvoort, Ilse &  Friberg, Birgitta (red.) Konflikthantering i professionellt lärarskap. Malmö: Gleerups Utbildning.

Hakvoort, Ilse & Friberg, Birgitta (red.) (2011, 2012, 2015). Konflikthantering i professionellt lärarskap. Malmö: Gleerups Utbildning.

Hart, Sura & Kindle Hodson, Victoria (2003). The Compassionate Classroom. Relationbased Teaching and Learning. La Crescenta, CA 91214: Center for Nonviolent Communication.

Larsson, Liv (2004). Nonviolent Communication i praktiken. Arbetsbok för att praktisera NVC individuellt eller i grupp.  Svensbyn: Friare liv. www.friareliv.se

Larsson, Liv (2009). Led som du lär. Kursledarskap med Nonviolent Education. Svensbyn: Friare liv.

Nilsson, Kiki (2013). NVC, förhållningssätt som genomsyrar skolan. I Utas Carlsson, Karin m fl (red.) Livskunskap för livskvalitet (163-175). Stockholm: Seveus, Stiftelsen Ekskäret & Forum Livskunskap.

Rosenberg, Marshall, B. (1999). Nonviolent Communication. A Language of Compassion. Del Mar, CA: PuddleDancer Press.

Rosenberg, Marshall, B. (2003). Nonviolent Communication. A Language of Life (2nd ed.). Encinitas, CA: PuddleDancer Press,

Rosenberg, Marshall, B. (2004, 2007). Nonviolent Communication. Ett språk för livet. Övers. Larsson, Liv  & Fleetwood, G. Svensbyn: Friare Liv konsult. bok@NonviolentCommunication.se

Rosenberg, Marshall, B. (2006). Vi kan reda ut det! Hantera konflikter på fredliga och kraftfulla sätt. Medling och konflikthantering med hjälp av Nonviolent Communication. Övers. Thomas Jordan, Liv Larsson. Svensbyn, Piteå: Friare Liv konsult.

Rosenberg, Marshall, B. (2007). Lära för livet. NVC i skolan – för bättre resultat, färre konflikter och fördjupade relationer. Svensbyn: Friare liv. www.friareliv.se

Rosenberg, Marshall, B. (2008). Vi kan reda ut det. Fredliga sätt att hantera konflikter. (övers Jordan, Thomas & Larsson, Liv).

Rosenberg, Marshall, B. (2009). Hela ditt liv: Försoning utan kompromisser med Nonviolent Communication. (övers. Larsson, Liv m fl) Svensbyn: Friare Liv, www.friareliv.se

Widstrand, Towe (1999, 2002). Nonviolent Communication – för att inspirera till ömsesidig respekt i skolan.

Läs mer om kommunikation

Friberg, Birgitta (2011). Centrala färdigheter.  I Hakvoort- Fribergs antologi ”Konflikthantering i professionellt lärarskap. Malmö: Gleerups Utbildning. Bland rubrikerna: Den goda kommunikationen, Lyssnandets svåra konst, Manlig/kvinnlig kommunikation, Härskartekniker, Kommunikationspsykologi.

Ortiz, Liria och Skoglund, Charlotte (2017). Lyssnar din tonåring? Samtal med förändring som mål. Stockholm: Natur&Kultur  (recension m utdrag ur boken i DN Insidan 26 jan -17)