Kompissamtal

I Slottsvångsskolan i Helsingborg föddes under tidigt 1990-tal hos två av lärarna, Margareta Runstedt Christensen och Eva Bergman, tanken att eleverna behöver tid att tala om sina konflikter i stället för att bli alltmer osams och få svårt att koncentrera sig på lärandet. Man såg konflikten som en naturlig del av samvaron i skolan – då skulle det också vara naturligt att tala om den.

Journalisten och författaren Lars Edling följde under lång tid arbetet, undersökte hur eleverna upplevde det, vilken effekt det hade och skrev en bok om det. Boken, Kompissamtal: kommunikation i stället för tystnad eller våld blev vida spridd och de två lärarna och författaren mycket anlitade i fortbildningen. Många har så fått upp ögonen för att både elever och lärare kan lära sig att hantera konflikter utan alltför stora förkunskaper och åthävor. Intresse, medvetenhet och respekt är i första hand vad som krävs från lärarens sida för att kunna leda kompissamtal. Ibland ifrågasattes modellen: Kan verkligen vem som helst använda den? Är den inte beroende av en ovanlig närhet och trygghet mellan deltagarna? Kompissamtal som leds av lugna och lyhörda lärare med goda relationer med barnen i klassen och ett öppet icke värderande förhållningssätt bidrar till trygghet och närhet mellan barnen.

Så här går kompissamtalet till:

En gång i veckan sätter sig eleverna på lågstadiet och i förskolan sig i en ring, talar om vad som hänt i veckan och reder ut sina konflikter. Det sker i en anda av djup respekt och uppmärksamt lyssnande från alla som deltar. Samtalet leds av en eller två lärare och följer ett noga utarbetat system:

I första rundan frågar läraren om det är någon som under veckan löst någon konflikt på egen hand. I nästa runda får de som vill berätta om de gjort någon kamrat ledsen. Till sist blir det en tredje runda där eleverna kan berätta om de själva råkat ut för något som ännu inte klarats upp (det brukar dock sällan bli något kvar till den).

Lyssnandet spelar en stor roll. Ibland får barnen, om de vill, gå upp i ringen och visa vad som hänt. Moraliserande förekommer inte, och man tar inte ställning. Man talar bara om vad som hänt och hur det känts. Det viktiga är att mötas, se varandra och bli sedd, lyssna och bli hörd. Och att bli mött med respekt. Ibland kan det komma förslag till lösning av konflikten från någon som inte varit inblandad och som därför kan se klart – en parallell till medling i vuxenvärlden.

Samtalen har en förebyggande funktion – till skillnad från de många mobbningsprogram som sätts in först när skadan är skedd. Regelbundna kompissamtal avdramatiserar vardagliga konflikter och ger barn en tidig träning i att själva lösa sina konflikter. Det skapar en grund för skolans medvetna och långsiktiga förmåga att handskas med konflikter, där alla parters kompetens kan samverka. ”Barn som arbetar med konfliktlösning tar sällan till knytnävarna på rasterna”, säger Lars Edling, som också i sin bok har ett kapitel om mobbning. I det beskriver han två olika skolstrategier för att hantera mobbning:

”Den första är utryckningsmetoden. Skolan bildar en antimobbningsgrupp, ett nätverk bestående av lärare och annan skolpersonal, ibland också av elever. Man försöker se och fånga upp den mobbning som förekommer.

Den andra huvudstrategin är förebyggande arbete, till exempel kompissamtal. Även andra former av förebyggande arbete finns. Eleverna lär sig att hävda sina gränser och att på så sätt hålla mobbare på avstånd.

Träning av kroppsspråket hör till. Eleverna får stå stadigt med båda fötterna på marken, se motparten i ögonen och säga bestämt och allvarligt exempelvis: ”Jag vill inte att du kallar mig öknamn”.

Den första strategin utgår från mobbningens synliga uttryck, tar itu med symptomen.

Den andra strategin arbetar inifrån. Samtliga barn övar upp sitt självförtroende, skaffar sig en integritet. Det är ett långsamt arbete men resultatet blir djupgående och beständigt.”

Referens

Bergman, Eva (2004). kompissamtal – ett sätt att förebygga mobbning. I rapport från konferensen Konflikthantering i skola och lärarutbildning 2004. Stockholm: Samverkansprojektet Fred i våra händer.  

Edling, Lars (2001). Kompissamtal – kommunikation i stället för tystnad eller våld. Malmö: Gleerups.