Ett nytt säkerhetsbegrepp

Avskräckningsteorin, basen för nationellt försvar och internationell politisk strategi, undermineras därför att avskräckning inte avskräcker i situationer där grundläggande mänskliga behov inte tillgodoses (vår översättning av Burton, 1990, p 33, original i länk).

Det traditionella sättet att tänka i säkerhetspolitiken brukar kallas maktpolitik eller realpolitik. Mot detta ställs ett alternativt sätt att tänka. Den som allra tydligast är företrädare för detta, senare tänkesätt är John W. Burton. (Se menyn Konflikt/Behovsteorin.) Först presenterar vi det traditionella tänkesättet för att därefter beskriva hur det nya sättet att tänka vuxit fram. Därefter ställer vi dem emot varandra i tabellform; kortfattat här, mer utförligt i form av länkar som man kan ta ut, kopiera och sprida.

Maktpolitik – det traditionella sättet att tänka i säkerhetspolitiken

Företrädare för tänkesättet bakom maktpolitiken är i synnerhet Thomas Hobbes (1651), Carl von Clausewitz (1832) och Hans Morgenthau (1948). Deras tänkande genomsyrar än i dag säkerhetspolitiken. 

Thomas Hobbes levde i England under tiden för de stora inbördeskrigen i mitten av 1600-talet. Enligt Hobbes strävar människan efter makt, till och med efter ökande makt. Detta ser hon som ett livsvillkor. Vad den ena får av rikedom, ära och kontroll förlorar den andra. Det är ett noll-summespel. Människan ser helt till sina egna intressen, en individualistisk syn utan hänsyn till andra. Människan är till sin natur aggressiv. 

Carl von Clausewitz föddes 1780. Han levde under Franska Revolutionen och Napoleonkrigen. Hans enormt inflytelserika verk Vom Kriege publicerades samma år han dog, 1832. Han såg krig som ett rationellt instrument för nationell politik. Motivet är alltid att tillgodose nationella intressen. Krig förs aldrig för sin egen skull. Clausewitz’ mest citerade uttryck är att krig är en fortsättning av politiken med andra medel. Det gäller att få fienden att böja sig och försvaga honom för gott. Det den ena vinner förlorar den andre. Det är en tävlan.

Hans Morgenthaus viktigaste verk är Politics among Nations: The Struggle for Power and Peace (1948). Vid den här tiden hade kärnvapnen utvecklats och använts i Hiroshima och Nagasaki, 1945, Sovjetunionen tävlade med USA och skulle snart få egna kärnvapen; en oerhört farlig maktkamp. Detta förändrade inte Morgenthaus’ synsätt (reviderad upplaga 1967). Han anger som sin avsikt att han vill skriva en realistisk teori som avgör relationen mellan stater. Makt är det viktigaste begreppet. Det avser människans kontroll över andra människor, deras tankar och handlingar. Han definierar internationell politik som maktpolitik.

Morgenthau ser maktbalans som något nödvändigt och den ledande principen i internationell politik, en stabiliserande faktor. Han ser starka skäl emot den, t ex att maktbalansen är en chimär eftersom  staterna ständigt ökar sina försök att bli mäktigare än de stater man tävlar med. Han förordar den ändå därför att det inte finns något annat val så länge som det inte finns en världsstat. 

Alla stater, påpekar  Morgenthau, lever i ständig rädsla att deras rivaler ska beröva dem deras maktposition. De som är engagerade i maktkampen försöker upphäva balansen genom att vinna kortsiktiga fördelar. 

I Utas Carlsson (2001, rev. avhandling 1999) Lära leva samman kap. 7, och i avhandlingen, finns en fördjupad genomgång av den gamla(?) maktpolitiken,

I en demokrati är det nödvändigt att legitimera kriget. Krig rättfärdigas genom värden såsom säkerhet, hämnd, ära och rättvisa. I våra dagar kan vi lägga till “demokrati” och “mänskliga rättigheter”.

Ett alternativt sätt att tänka växer fram

Förgrundsgestalten för det nya sättet att tänka är Gandhi. Genom sin starka tro på ickevåldets makt att omvandla konflikter lade han grunden till apartheidsystemets fall i Sydafrika och till Indiens självständighet. Hans tänkande presenteras i menyn Ickevåld, som också berör Martin Luther King, Nelson Mandela och Gene Sharps 198 förslag till ickevåldsligt försvar i vår tid.

På Gandhi bygger Galtung som visat hur det strukturella våldet i ett samhälle leder till väpnade konflikter om inte människors basbehov tillfredsställs. Hans tankar presenteras i menyerna Fred-våld och Konflikt/Struktur.

På  Gandhi och Galtung bygger Burton, som är den som tydligast utvecklat Behovsteorin, som presenteras i menyn Konflikt, och utifrån den sett behovet av ett nytt säkerhetsparadigm.

På dessa tre bygger i sin tur Lederach, som genom sitt aktörsperspektiv visat hur man kan samarbeta inom och mellan de olika nivåerna i den samhälleliga strukturen för att nå en hållbar fred. Se Konflikt/Struktur.

I menyn Konflikt presenteras också våra förhållningssätt där vi beaktar psykologiska mekanismer och destruktiv utveckling av konflikter.

Tesen att människan till sin natur för krig på grund av medfödd aggressivitet har i den s k Sevilladeklarationen om våld från 1986 motsagts av ett stort antal företrädare för olika relevanta discipliner.

Den traditionella maktpolitiken angrips i grunden

Den australiske diplomaten och fredsforskaren John W. Burton var den som tydligast gav uttryck för att vi är på väg emot ett skifte i tänkesätt, ett paradigmskifte, i säkerhetspolitiken.

Redan 1966 skrev Burton en artikel “Conflict as a function of change” där han ifrågasatte det traditionella tänkandet  att människan av naturen är aggressiv och att begäret efter makt är en grundläggande och allmänt förekommande drift, att stater är aggressiva och söker makt, att vissa stater är mer aggressiva och mer benägna att söka makt än andra och att varje stat är tvungen att organisera sitt försvar mot andras aggressiva planer. Detta sätt att tänka är, som vi ser, kärnidéerna hos Hobbes, Clausewitz och Morgenthau, som står för vad vi kallar maktpolitik och som tidigare kallats  realpolitik. Burton hävdar att det tänkesättet inte utgår från realiteter och att man på ett helt annat sätt än i det traditionella tänkandet måste analysera konflikter och ta hänsyn till fakta, sådant som är av betydelse för alla parter i en konflikt. Det är först då beteenden och relationer förändras.

Det finns stora likheter mellan konflikter på alla nivåer: mellan individer, grupper och nationer. 

Historiska erfarenheter och föreställningar har betydelse, liksom upplevelser hos parterna. Det är en ny tid nu, argumenterar han. Ekonomi, handel, industri, turism och media är sådant som påverkar politiken. Med ett demokratiskt förhållningssätt avlägsnar man sig från uppfattningen att makt och dominans är det som ensamt styr människor och internationella relationer. Det är detta nya sätt att tänka som tar hänsyn till realiteter, hävdar han. Hot och tvång fungerar inte för hållbara relationer och lösning av konflikter på lång sikt. Detta gäller för konflikter på alla nivåer.

Burton ser transformation av konflikten som möjlig, men det handlar om en komplicerad process. Han är kritisk både mot diplomatin, som den traditionellt bedrivs, och mot att hela FN-systemet vilar på maktparadigmet. Han skriver: “I maktrelationer mellan stater är kommunikationen sällan effektiv. Till yttermera visso befinner sig diplomatisk kommunikation generellt inom ramen för konventionell visdom, vilken inte inbjuder till att tänka på alternativ och möjligheter.” (Vår översättning, 1969, p 55. Se originalcitat i länk.)

Han är också kritisk till traditionell syn på förhandling och medling där hotelser och tvång accepteras. Han visar på alternativ: Medlaren, eller medlarna, ska inte ge förslag utan underlätta processen genom att med frågor lyfta fram underliggande antaganden och föreställningar. Hot och tvång ska inte tillämpas.

Jämförelse mellan maktparadigmet och ett alternativt paradigm

Vi kommer här att föra fram en grundläggande jämförelse mellan två sätt att tänka, nämligen det som John W. Burton kallade Alternativ A (maktparadigmet) och det han kallade Alternativ B, ett nytt paradigm.

I Deviance Terrorism & War (1979) utgår Burton ifrån grundläggande mänskliga behov, universella drivkrafter som påverkar allt socialt beteende i alla samhällen. Han beskriver ett paradigmskifte: det är dags för det gamla maktpolitiska tänkandet att omvärderas till förmån för ett nytt. I kapitlet “The Procedures of Conflict” i International Conflict Resolution (1986) ger han oss en utförlig jämförande tabell över de sätt på vilka det gamla maktparadigmet skiljer sig från ett nytt, alternativt, där han tar individers behov som utgångspunkt. 

Karin Utas Carlsson har i sin doktorsavhandling (1999) tagit fasta på hans tänkande och jämför ”maktparadigmet” med ”det framväxande paradigmet”.

Hon har gjort en förenklad jämförelse mellan paradigmen (2011). Nedanstående tabell är en stark förkortning av denna. Avsikten är endast att ge en översiktlig uppfattning.

KONFLIKT MAKTPARADIGMET (A) DET NYA PARADIGMET (B)
Definition Ska undvikas Är nödvändigt för utveckling
Orsaker Brist på resurser, människans aggressivitet Hot mot grundläggande behov
Fokus Lösningen söks i sakfrågan utan hänsyn till behov och känslor Analys baseras på underliggande basbehov
Mål Vinna/förlora Vinna/vinna
Makt Utfall baseras på maktutövning Makt utövas för att nå mål som tillfredsställer alla parters behov
Avskräckning Hot som maktmedel Hot fungerar inte. Tillit eftersträvas
Synen på parterna Ansvaret ligger hos den andra sidan Ansvaret ligger hos båda parterna/problemet är gemensamt
Kontakt Kontakten bryts. Maktspel. Påtryckningar Kontakt med den andra sidan upprätthålls
Process Reglering av konflikten Långsiktig lösning. Opartisk medling
Auktoritet Uppifrån och ned. Hierarkisk Nedifrån och upp. Medbestämmande

I avhandlingen finns en jämförande lista som sträcker sig över drygt tre A4-sidor. Exempel är här inte hämtade enbart från Burton utan också från annat håll såsom Gandhi, Vindeløv, Sharp, Sites, psykoanalytikern E. Fromm samt Fisher och Ury, som skrivit bästsäljare som Vägen till Ja (1981) och Vägen förbi Nej (1991) (se SKOLA/Konflikthantering/Vinna-vinna).

Gandhi står naturligtvis för Alternativ B, ett ickevåldsligt tänkesätt. På den andra sidan står sådana som Hobbes, Morgenthau och Clausewitz, som alla haft stort inflytande på dagens säkerhetspolitik som grundar sig på en föreställning om avskräckning, något som Burton alltså tillbakavisar. Han säger att människan inte är ”oändligt anpassningsbar”. Hon kommer att ta till våld om hon känner sina grundläggande behov tillräckligt hotade – och inte hittar någon annan utväg. (Se originalcitat i länk.) Här har vi en viktig orsak till krig. Våld leder till våld där grundläggande behov inte tillgodoses. Man får negativa våldsspiraler när båda sidor tänker utifrån maktparadigmet.

Andra orsaker till krig är ekonomiska. Man kan ta fram fler, såsom samarbeten mellan militär, industri, akademi och media. Dock skulle det inte vara möjligt att få människor att gå med på enorma militärutgifter, militärutbildning och krigsindustri om de inte motiverades med att det behövs för att avskräcka en potentiell angripare, som kan förändra och hota liv. Där finns alltså en underliggande rädsla att inte få grundläggande behov tillfredsställda för sig själv och sin grupp, större eller mindre.

 I Lära leva samman (2001), en reviderad svenskspråkig version av avhandlingen, finns kapitel 7 ”Maktparadigmet ifrågasatt” som innehåller de jämförande tabellerna översatta från avhandlingen. Se också en jämförande tabell mellan reglering (“settlement”) av en konflikt och en långsiktig lösning (“resolution”) (ur Utas Carlsson & Rosenberg Kimblad, 2011). 

 

Mänsklig säkerhet: ett nytt säkerhetsparadigm

Det skulle dröja många år innan världssamfundet började ta till sig den internationella freds-och konfliktforskningens utveckling av säkerhetsbegreppet. Men 1994 var det dags. Då kom FN:s Human Development Report med en agenda för toppmötet 1995 i Köpenhamn om social utveckling. Där möter vi för första gången begreppet human security, mänsklig säkerhet – ett nytt namn för vad tidigare forskare som Galtung och Burton kallat ett ”alternativt säkerhetsbegrepp”.

Rapporten hade föregåtts av  FN:s Handlingsprogram för fred – Förebyggande diplomati, fredsskapande och fredsbevarande, den rapport som hade lagts fram efter säkerhetsrådets toppmöte i januari 1992 av dåvarande generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali. Där fanns också ett fjärde begrepp, tillagt av Jan Eliasson: fredsbyggande. Under den rubriken konstateras bl a att endast uthålligt samarbete för att lösa underliggande ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära problem (kan) skapa en varaktig grund för den fred man uppnått (vår kursivering; a.a. s 29-30).

 

FN:s Human Development Report 1994: A New Concept of Human Security

Ur rapportens inledande AGENDA:

” Världen kan inte uppleva fred om inte människor upplever trygghet i sina dagliga liv. Kommande konflikter kan komma att utspela sig inom nationer snarare än mellan dem – med rötterna djupt begravda i växande socio-ekonomiska brister, fattigdom och skillnader. Sökandet efter säkerhet handlar i en sådan värld om utveckling, inte om vapen.

Rent allmänt kommer det inte att vara möjligt för världssamhället att uppnå några av sina främsta mål – inte fred, inte hållbar miljö, inte mänskliga rättigheter eller demokrati – om inte den hållbara utvecklingen leder till mänsklig säkerhet.     – – –

Åtskilliga nationella stater börjar upplösas. Medan hotet mot nationell överlevnad kan ha många orsaker – etniska, religiösa, politiska – så är den djupaste orsaken ofta bristen på socio-ekonomisk utveckling och befolkningens bristande deltagande i utvecklingen.” – – –

Rapporten finner det därför vara dags för ett nytt säkerhetsbegrepp – ”a new concept of human security:

”Alltför länge har säkerhetsbegreppet formats utifrån risken för konflikter mellan stater. Alltför länge har det betytt hot mot ett lands gränser. Alltför länge har nationer sökt sig till vapen för att skydda sin säkerhet.” (s 1-15)

 

NYA DIMENSIONER AV MÄNSKLIG SÄKERHET (kapitel 2)

Det andra kapitlet inleds med en referens till Albert Einsteins berömda ord i sitt telegram till New York Times 1946 efter ett nytt amerikanskt kärnvapenprov på Bikini: Klyvningen av atomen har förändrat allt, utom vårt sätt att tänka, och vi är därför på väg emot en oundviklig katastrof. Vi behöver ett helt nytt sätt att tänka om mänskligheten skall överleva.

FN-rapporten konstaterar alltså inledningsvis att ”vi behöver en djup förändring av vårt tänkande – – – från kärnvapensäkerhet till mänsklig säkerhet”. Så följer en omfattande analys av det nya begreppet.

Rapporten delar in säkerhetsbegreppet i sju områden:

  1. Ekonomisk säkerhet – att kunna försörja sig på ett arbete
  2. Livsmedelssäkerhet – tillgång till mat för dagen
  3. Hälsosäkerhet – sjukvård, hygien, rent vatten
  4. Miljösäkerhet – en ekologiskt hållbar miljö utan hälsorisker
  5. Personlig säkerhet – utan risk för våld utövat av stater eller individer
  6. Gruppens säkerhet – utan förföljelse på grund av religion, kultur eller etnicitet
  7. Politisk säkerhet – mänskliga rättigheter

Mänsklig säkerhet, säger rapporten, är ”barnet som inte dog, smittan som inte spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld,  en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen     – det handlar om liv och värdighet.”

Rapporten konstaterar att ”vi måste söka ett nytt begrepp för mänsklig säkerhet under kommande decennier. Vi måste söka ett nytt paradigm för hållbar mänsklig utveckling som kan tillgodose de vidgade gränserna för mänsklig säkerhet (vår kursivering). Vi måste söka nya ramar för utvecklingssamarbete som för mänskligheten samman genom en mer rättvis fördelning av globala ekonomiska möjligheter och globalt ansvar.

Och vi måste söka en ny roll för FN så att vi kan börja ställa upp på en mänsklig agenda inte bara för fred utan också för utveckling.”

Här finner du hela rapporten:  hdr_1994_en_complete_nostats(2)

Vad är mänsklig säkerhet? Artikel av Robert Egnell analyserar rapporten.

I en artikel Vad är mänsklig säkerhet? i nätmagasinet  Mänsklig säkerhet  2017/02/08 , inför Folk och Försvars seminarium i Tällberg om svensk säkerhetspolitik, gör professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan ett viktigt referat av FN:s Human Development Report 1994, med aktuella referenser till världsläget i dag.

Han visar hur de sju områdena i rapporten ”är mycket användbara för att bredda analysen av konflikt- och katastrofområden. En viktig aspekt i analysen är insikten om hur de sju områdena ofta är tätt sammankopplade med varandra.  1)

Rapporten 1994 förutspådde med kuslig träffsäkerhet, fortsätter Egnell, att hoten mot global säkerhet under 2000-talet skulle bli: okontrollerad befolkningstillväxt, klyftor i ekonomiska möjligheteter, migration, miljöförstöring, drogproduktion och smuggling, internationell terrorism.

Robert Egnell ser hur inom FN-systemet tre aspekter av mänsklig säkerhet har vuxit fram:

  • Frihet från rädsla
  • Frihet från brist på grundläggande behov
  • Rätt till skydd av mänskliga rättigheter

Han efterlyser, som tidigare Galtung, tydliga ”operativa och politiska direktiv” för hur mänsklig säkerhet ska kunna bli verklighet. ”Hur kan genomförandet av fredsbyggande konfliktlösning, underrättelseverksamhet, fredsfrämjande insatser, utvecklingssamarbete och humanitärt katastrofstöd effektiviseras? ”  2)

”En fredsprocess kommer inte att bli hållbar om den bara hanterar ”symptomen”, dvs den väpnade konflikten, utan att också hantera de underliggande orsakerna. Ett mänskligt säkerhetsperspektiv ger oss därmed också möjligheten att förebygga konflikter genom att tidigt få insikter om de svagheter i systemet som en makroanalys ofta tenderar att missa.

I slutändan är inte begreppet mänsklig säkerhet något flum utan av högst praktisk och pragmatisk natur för att bidra till vår förståelse av säkerhet och våra försök att uppnå det. I den processen bryts barriärerna mellan privat, nationell och internationell säkerhet. Det tål att upprepas: mänsklig säkerhet påminner oss om att säkerhetspolitik i första hand måste tjäna sina medborgare – inte bara staten, dess territorium och institutioner.”

 

1) på samma sätt som FN:s nuvarande 17 millenniemål, som också är ett försök att konkretisera de sju punkterna ( vår anm).)

2) Här vill vi gärna hänvisa till de tidigare avsnitten om Gandhi, Galtung, Burton och Lederer i vår meny FORSKNING/ Konflikt. Lederer är kanske den som mest konkret visar verksamma vägar för vår tid.

 

Referenser

Boutros Boutros-Ghali. (1993) Handlingsprogram för fred. Förebyggande diplomati, fredsskapande och fredsbevarande. Generalsekreterarens rapport i enlighet med uttalandet av säkerhetsrådets toppmöte den 31 januari 1992. Övers. Bo Wirmark. Uppsala: Svenska Ekumeniska Nämnden, Svenska FN-förbundet.

Burton, John W. (1966). Conflict as a function of change. In de Reuck, A. & Knight, J. (Eds.) Conflict and society (s 370-401). A Ciba Foundation volume.London: Churchill.

Burton, John W. (1969). Conflict and communication. London: Macmillan.

Burton, John W. (1979). Deviance, terrorism & war: The process of solving unsolved social and political problems. Oxford: Martin Robertson.

Burton, John W. (1986). The procedures of conflict resolution. In  Azar E.E & Burton, J. W.(Eds.) International conflict resolution: Theory and praxis (s 92-116).Brighton, Sussex, Great Britain: Wheatsheaf Books.

Burton, John W. (1990). Conflict: resolution and provention London: Macmillan. (Obs. “provention” är ett av Burton uppfunnet ord som består av “prevent” och “promote”.)

Clausewitz, Carl von (1982) On war. Ed. with introduction and concluding remarks Rapoport, A. Harmodsworth, Middlesex, Great Britain: Penguin Books. (Origin. 1832 Vom Kriege.)

Egnell, Robert. (1917). Vad är mänsklig säkerhet? I www.manskligsakerhet.se 2017/02/08

Fisher, R., Ury, W. & Patton, B. (1992). Vägen till ja: En nyckel till framgångsrika förhandlingar. Stockholm: Liber. (Eng. orig. 1981.)

Fromm, Erich (1973). Anatomy of human destructiveness. New York: Holt, Rinehart and Winston.

Galtung, Johan (1969). Violence, peace and peace research. Journal och Peace Research, 6, 167-191.

Hobbes, Thomas (1968). Leviathan. Ed. and introduction Macpherson, C.B. Harmodsworth, Middlesex, Great Britain: Penguin Books. (Origin. 1651)

Human development report 1994, Human devopment Report 1994 (FN) hdr_1994_en_complete_nostats2

Morgenthau, Hans J. (1967) Politics among nations: The struggle for power and peace.  4:e upplagan. New York: Alfred A. Knopf. (1:a uppl. 1948).

Sharp, Gene (1973). The politics of nonviolent action. Boston MA: Porter Sargent.

Sites, Paul (1973). Control: The basis of social order. New York: Dunellen.

UN Human Development Report 1994. 

Ury, William (1996). Vägen förbi nej: Att förhandla med besvärliga personer. Lund: Studentlitteratur.  (Eng. orig. 1991.)

Utas Carlsson, Karin (1999).Violence Prevention and Conflict Resolution: A Study of Peace Education in Grades 4-6. Malmö School of Education; .

Utas Carlsson, Karin (2001). Lära leva samman. Undervisning i konflikthantering. Teori och praktik. KSA, Jonstorp.

Utas Carlsson, Karin. & Rosenberg Kimblad, Anette (2011). Hantera konflikter och förebygg våld: Förhållningssätt och färdigheter. Teori och praktik i skola och fritidshem. KSA, Jonstorp.

Läs också

Galtung, Johan (1980). The Basic Needs Approach i Lederer, K, Antal, D & Galtung, J.  Human needs. A Contribution to the Current Debate. Cambridge, MA. Oelgesclager, Gunn & Hain.

Galtung, Johan (1984). Det finns alternativ! Fyra vägar till fred och säkerhet.  Gidlunds.

Galtung, Johan (1996). Peace by peaceful means: Peace and conflict, development and civilization. London: Sage.

Galtung  Johan (1992). The way is the goal: Gandhi today. Ahmedabad, India. Gujarat Vidyapith Peace Research Centre.

IT-magasinet Mänsklig säkerhet – för den som är trött på traditionella säkerhetsperspektiv,  och

Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, TFF, båda med fortlöpande bidrag från aktuell freds- och konfliktforskning och säkerhetsdebatt. Här finns också en sida oberoende av Google: TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning: https://transnational.live